När jag tänker efter..
Vissa saker är det jag verkligen vill ha, mycket pengar och toppbetyg i varje skolämne. Visst, det finns många som säger: om du bara anstränger dig mera, så når du toppbetyg! Men jag tycker inte att man ska kämpa ihjäl sig för toppbetyg, huvudsaken att man känner själv att man har gjort sitt bästa, sen är det that's it. Det är det jag vill göra här i livet - känna mig nöjd för/med det jag gör. Det är ju faktiskt bara en person man bestämmer över: sig själv. Om man får godkänt på ett matteprov till exempel och någon kommer fram och säger: fick du bara G? Ja, för det var det betyget jag kände att jag skulle sikta på. Det finns både dåliga och bra egenskaper hos mig, jag är ingen höjdare i matte men jag är bättre i engelska. Då drar jag helst mina fördelar till engelskan, det jag är bättre på. Självklart kan jag fortsätta kämpa med matten, men när man själv inser att det inte funkar, då lärde jag mig att inse att jag ska vara nöjd med det jag har gjort, även fast jag inte nådde upp till toppbetyget. Jag gjorde iallafall mitt bästa.
Och en sak som jag grubblar på varje dag. Utseende. Att vi anpassar oss så pass mycket, följer modebloggar, bloggare som blivit kända för att de provocerar och försöker se sig som att vara bättre än alla andra. Hur en 15-åring som väger mindre än 50 kg och visar upp sin platta mage på bloggen och skriver: jag tänker fortsätta banta med att dricka en latte om dagen. Vem vill göra det egentligen för att må bättre? Jag tror inte att jag är den enda som tänker: om hon tycker att hon är tjock, vad är jag då? eller liknande.. Jag väger 57 kg och är 170 cm lång. Det är en normal vikt enligt läkare etc och jag tycker inte att jag är tjock men jag anser inte att jag är pinnsmal heller. Men hallå, vilken tonåring har inte eller har inte haft lite extra kroppsfett på magen?
En annan sak, om man tycker att en person är ful och säger det till den personen. Jag har fått höra det och jag har alltid blivit ledsen och självförtroendet sjönk till botten för stunden. Men egentligen, det är ju inte mitt problem att den personen tycker så. Det är bara den personen säger så som stör sig på något enstaka eller hela ens utseende. Ja så det är så du tycker, men det är faktiskt inte mitt problem, det är bara ditt och du får lösa det på egen hand. Fick dig det att må bättre? Fick det dig att bli snäppet snyggare? Tryck inte ner mig för att få dig att känna dig bättre.
Oj vad mycket det blev skrivet nu. Men jag kände för att skriva av mig lite.. Jag vet inte varför just det här kom upp. Jag ger cred till dom som orkade läsa! (y)
Kloka ord. Samhället är alldeles för vikt-/utseendefixerat idag. Ungdomar ägnar mer energi åt att fundera över andras åsikter än vad de gör åt att bara leva. Med de extra år av livserfarenhet jag har (fyller 30 snart) så kan jag konstatera att INGENTING är viktigare än ens egen hälsa. Om man inte mår bra, och på grund av andra människors åsikter inte tillåter sig själv att skapa förutsättningar för att kunna må bra, så fungerar ingenting annat som det ska...
57 kilo och 170 centimeter är ingenting att fundera över. Min sambo är lika lång, och kämpar för att nå sin målvikt (55 kilo), och hur hon än försöker så går det inte. Hon hör till den typ av människor som är naturligt smal och väger just nu 46 kilo - vilket hon själv mår dåligt över eftersom hon inte trivs med det. När en del bekanta, främst tjejer, förklarar att de är avundsjuka för att hon kan hålla sig så smal, mår hon ännu sämre. Problemet går åt två håll - men problemet är detsamma: Andras åsikter är svåra att ignorera.
Jag returnerar credden och konstaterar att det är vanligt folkvett allt handlar om. Tänk på dig själv, för du är den viktigaste personen i ditt liv. :)
jag tackar för den här kommentaren! jag tycker inte din sambo ska oroa sig alls över sin vikt om jag ska vara ärlig. Keep going!
